Tänkte ta upp ett ämne som jag gått och  irriterat mig på länge. 

Jag har ju valt att ha min dotter hemma medans jag är föräldraledig med minstingen, och för detta

har jag blivit både kritiserad och ifrågasatt. detta får mig att undra vart detta samhelet är påväg, då vi som väljer att ta hand om de barn vi själva satt till världen blir ifrågasatt? I mina ögon är det de mest natuliga i världen. 

När jag stämplade, innan Chalie föddes var jag tvungen att ha Celine på dagis några gånger i veckan för att hon skulle vara van de gånger jag jobbade. Men oj vad det tog i mot att lämna bort min älskade skatt medans jag skulle gå hem, de går inte ihop i min hjärna. 

Dagens filosofi är att barnen inte blir folk om de inte börjar på förskolan när det fyller ett år. Min filosofi är snarare tvärt om, dagens förskolan har alldeles för stora barngrupper och allt för lite personal. Jag tror stark på att tystlåtna ochtillbakadragna barn blir bortglömda på dagen förskolor för så stor som barngrupperna är och med så lite personal är det omöjligt att ge alla barn den uppmärksamhet de kräver. Det tror jag leder till att ju jävligare, ju högljudade och ju mer själviska barnen är desto mer uppmärksamhet får de. De är väll dock inget fakta jag har svart på vit men det är vad jag tror håller på hända. 

Jag kan inte förstå att jag då ska bli ifrågasatt över att jag vill ha mina barn hemma i en tryggare miljö där jag kan se till att de får den kärlek och uppmärksamhet de förkänar.

Den vanligaste komentaren jag får när folk berättar att de har sitt äldre barn på dagis medans de är föräldraledig är "mitt barn skulle klätra på väggarna om hon/han inte gick på dagis" men vad kan barnen göra på dagis som de inte kan göra hemma?

Mina troll börjar hos dagmamma till våren och det är jag så överlycklig åt att de ska få vara i hemma miljö och i mindre grupper<3

ne nu ska jag inte skriva nått mer skulle kunna skriva flera tusen täcken på ämnet men det känns som det får räka nu tror jag fått fram mitt budskap